antligenfemtio.blo.gg

Tänk att man ska behöva passera 50-årsstrecket innan man, eller i alla fall jag.....börjar se bilden av Mig Själv!
Ja, den där miljonbitarspussel-kartongen, som man fick med sig vid födseln och som man skulle försöka bygga ihop under resan. Livsresan. Livspusslet.

Just nu håller jag ju på att läsa boken jag fick låna av min yoga-kvinna, och den gör fanimej ont att läsa! Fast jag blir glad också. Men ont. Glad-ont. Varför fick man inte med sig boken i bagaget hem från BB? Så man fick en hint om vem man var?! Lite tidigare. Antaligen för att Livet är oskrivna blad.....och man skriver dem själv...vartefter...

Jag har rejäla drag av Introversion, inåtvändhet. Fast jag alltid varit Extrovert, utåtriktad. Jag har betett mig som det. Utåtriktad, social, surrat hål i huvudet på folk, haft massa järn i elden och bollar i luften och skrattat och varit högljutt glad. Men också dykt rätt ner i betongen, dunkat pannan i väggen och sen kämpat mig upp igen. Till den där glada, käcka mänschan igen.

Genom livet har jag nog "hamnat" i situationer som inte alltid varit så bra, inte så genomtänkta. Mina val har inte alltid varit de bästa.  

 

När jag tänker tillbaka, så ville jag bli bibliotekarie. Det var mitt drömjobb när jag var liten. Jag hängde på bibblan efter skolan och lånade böcker på löpande band. Jag älskade raspet av blyertspennan när tanten bakom disken skrev in datumet på det lilla kortet som sen stoppades in i fickan längst bak i boken. Och när hon stängde igen och det lilla dova ljudet uppstod, mjukt men bestämt. Och hur det luktade om bladen i boken. Jag minns den lite torra, sträva känslan mot fingertopparna när man bläddrade. Jag älskade att gå in i böckernas värld, se filmerna som spelades upp i mitt huvud, ensam på min kammare. Ostörd.

 

Där nånstans, i mellanstadiet, försvann Tryggheten och jag blev tvungen att överleva i stora världen, och mitt sätt blev - extrovert.

 

Så därför är det nog inte så konstigt att jag nu i (över-)vuxen ålder - fullständigt ÄLSKAR egentid, lugn och ro. Att vara ensam med mitt eget huvud. Hinna lyssna klart på mina tankar. Att låta världen komma fram inifrån mig, och inte attackera mig utifrån längre. :-)

 

Att jag bränt ut mig vart tredje år beror rimligtvis på att jag kört över min Stillsamma Intro-sida om och om igen, med den Utåtriktade översociala. Men jag har båda sidor, men en har varit gömd och glömd.

Ur boken: