Inte tid att blogga?!
Här sitter jag på tåget från Stockholm och på väg hem till Sollefteå och funderar på om jag kanske ska ta och blogga lite.
Tio månader sedan ser jag, sen sist.
Varför?
Jo, det tar ju sån tid, jag haaaar inte tid, jag gör det sen. Sen nån gång.
Hallå!
Resan tar nästan sex timmar. Och jag har inte tid?!
Vad har jag gjort i tio månader som tagit så mycket tid?
Virrar runt kanske, låtit mitt huvud vara spretigt och oordnat och inte tagit hand om mig själv riktigt som jag borde. Eller önskat och velat?
2019, året som faktiskt skenade.
Pappa hamnade på akuten på vårkanten, och vi hamnade i en snurr av sjukhus, läkare, papper, boende och frågan om demens eller "bara" blödningarna i hjärnan sen alla de gånger han ramlat överallt. I ett par åt. Telefonsamtal och resor ner
till Stockholm.
Semestern sen som försvann utan att veta var, förutom en vecka i Kalmar där vi hälsade på lite släkt. Det var trevligt.
Jag in på akuten i juli för hjärtat som slog för fort. Några svängar i sämre fungerande sjukvårde mer lite medicin och tester.
Gubben min som fick problem med knät, hälsenan och fått remisser som går i loopar och inget mer händer.
På jobbet är det besparingar och omorganisationer och nu i oktober upphörde min älskade skiftgång och det blir bara gråtråk-dagtids-evighetsveckor.
Nu har jag tack vare min kära beteendevetare gjort en tripp till storstan för att hälsa på mina söner, fylla på med energi till mig själv.
Inte stressa runt och hälsa på alla som jag annars brukar göra. Jo, fredagen var jag iväg till pappa och ägnade hela dagen och kvällen åt honom, hjälpte honom lite med fix och sladdar och tavelupphängningar.
Lördagen och söndagen var det bara jag och grabbarna med sina sambos.
Lång härlig helg, i bara varande. Älskade vuxna ungar.
Pappa är okej nu, bor där de har uppsikt på honom, han får mat och omvårdnad.
Mamma är okej och henne ringer jag ofta.
Min höga puls är det som det är med, jag tror inte jag har nåt fel, "bara" kroppen som är klokare än jag och försökte stanna upp mig lite från mitt hysteriska springande.
Gubben och jag kör ViktVäktarna och hans knä kanske blir lite bättre sen.
Jag ser mig om efter annat skiftjobb och fick nys på ett par ställen, på boende för förståndshandikappade.
Snart stannar tåget i Sundsvall och jag tar bussen vidare till hem.
Jag är lugn och härlig och uppfylld av kärlek härlig energi i hjärtat.
