Fönstertittare
Jag är hos min yngste son. Han bor i Sveg, 30 mil kör man genom skog, obyggd och vackra jämtlandsvyer för att komma till honom.
Det tar faktiskt bara 4 timmar att köra men i mitt huvud typ 8. Med buss tar det 8.
Varför träffar jag honom bara 1-2 gånger per år???
Hur svårt kan det vara att slänga sig in i bilen och dra iväg?
Hur som helst, han jobbar i helgen och jag har egentid tills han slutar.
Det är hälsosamt för mig med egen tid. Jag har lärt mig det. Insett det till slut. Runt 50. Nåväl, bättre sent än aldrig ;-)
Jag sitter i det lilla köket på den lilla pallen och filosoferar förstrött....tittar ut på den lilla söndagströtta bygden, och njuter med min kaffe....njuter av att bara sitta här och tomglo medan tankarna sköter sig själv i mitt huvud. Jag behöver inte ens bry mig om dem. De gör som de vill, tankarna, och jag som jag vill. Vi är ett bra team.
Det är därför jag så starkt vet att jag behöver köpa ett skrivbord att ställa framför fönstret hemma i Sollefteå. I lillrummet. Det är viktigt för mig. Det är som ett ursprungsbehov. Som att andas.
Ända sen jag var liten har jag känt mig "hemma" vid bordet framför fönstret och där har mina tankar och jag mötts.
Såna möten är livsviktiga.
