Långsamhetens lov
Jag hatade verkligen långsamma människor förut. Jag irriterade mig på de som gick långsamt, pratade långsamt och tänkte trögt. "Men sätt fart och kläck ur er nån gång dah!!" tänkte jag högmodigt och överdrivet speedat.
Nu är jag långsam och trög och jag är nöjd med det. Det är så det blir. Med åren. Antar jag. Faktum är att jag nästan hänvisar till åldern när det gäller att - Tänka på mig själv, Göra en sak i taget, Tacka nej till saker och ting och liksom skyller på det.
Nu är jag långsam och trög och jag är nöjd med det. Det är så det blir. Med åren. Antar jag. Faktum är att jag nästan hänvisar till åldern när det gäller att - Tänka på mig själv, Göra en sak i taget, Tacka nej till saker och ting och liksom skyller på det.
Men inombords fnissar jag självkärt och gnuggar händerna, lycklig och nöjd som få.
Att sitta på balkongen, lyssna på prasslet från löven i vinden, känna solen och värmen och bara tom-glo på humlorna som studsar runt på blommorna i balkonglådorna medan tankarna är fria, får komma och gå som de vill - det är kärlek! Egenkärlek! *fnissar och ler* Är det så här att bli tant, då är jag - jiii-haaa!
Att vara långsam är värsta grejen, och faktum är att jag är ju mer närvarande då. Och jag älskar att vara i mitt huvud, att ha det för sig själv utan att andra och annat utifrån ska in och ta över mig. Ego-trippad? Jag? Tja, lite kanske :)
