Trög eller 20 års eftertanke
Är det så att man blir långsam och trög när man blir kring 50, eller stannar man bara upp och mellanlandar lite inför nästa resa framåt?
Blir man tråkig och trist, sittandes i soffan eller vid köksbordet utan att ta sig för nåt, bara stilla fundera och minnas tillbaka lite?
Jag vet inte, men nog känner jag mig latare, tröttare och segare nu för tiden.
När man väl ska ta sig för något, så vill det till att man har flera timmar på sig, helst en hel dag. Allt tar längre tid. Oavsett om det handlar om att hänga tvätt, borsta tänderna, åka och handla eller blogga för sitt eget höga nöjes skull.
När man väl är igång och både Kraften, Viljan och Inspirationen är på plats samtidigt, ja då går det ju bra! Då är man med i Livsflödet igen. Då mår man bra och får saker att gå framåt.
Men ofta...... känns det som att det knappt är nån mening att göra't för jag kommer inte hinna med....det blir stressigt, för snart är det ju ändå sängdags.
Och så blev det inte gjort. Idag heller.
Jag pratade men en väninna idag. Hon sa att hon redan vid två-fikat på jobbat började längta hem, till soffan. Att bara få äta middag och sen "dö av" i soffan. Tills man ska gå och lägga sig. Hon har också passerat 50. Jag blev glad att hon sa det. Jag känner likadant. När jag hör henne säga det, så ser jag det så klart och tydligt:
Det är OKEJ att känna så! Det är så det ska vara! Vid den här åldern så har barnen flugit ur boet, man har gjort hela den resan och man kan stanna upp och vila. Tänka på sig själv. Göra en avstämning och vänja sig vid det nya fria - att inte ha något ansvar för någon annan än sig själv!
Sitter jag vid köksbordet och reflekterar lite över de senaste decennierna så har man all rätt att sitta där och tomglo lite. Tänk då man sökte jobb efter gymnasiet. Försökte lära sig hur relationer fungerar. Vem man själv var. Mötte Kärleken, vi reste mycket, sen kom barnen, med 1 år och 9 månaders mellanrum. Jobb och barn. Flytten till Norrland. Söka nytt jobb. Lämna mitt ursprung kvar i Stockholm.
Skilsmässan, min personliga krasch och det sakta uppbyggandet igen, barnen varannan vecka, flyttar runt, söker jobb, dåliga relationer, skaffar hus och hund och katt, barnen växer upp. Ekonomin är en kamp, stressen dyker upp och jag vill bara att vi ska ha det bra. Jag och barnen. Mycket skratt och kärlek, men också tårar.
Allt man roddade med under de här 20 åren och försökte få pusslet att läggas men så här i efterhand så ser jag ju att bitar fattades och flera pussel hade blandats. Klart det inte gick att få till det.
Nu lever de sina liv, det går bra för dem och jag har släppt iväg dem, men de är alltid med mig. <3 <3
Nu har jag bara mig själv. Och min kära sambo. Och hans barn som är här varannan vecka.
Det är inte jättelätt att släppa iväg allt det där, det som rullade på, det som hela tiden pågick, det var mitt liv, mina barn och min vardag. Nu sitter jag här på min köksstol och all tid är min. Klart det känns! Annorlunda. Både saknad och längtan. Tomt och fullt. Härligt och sorgset.
Det är nog så här det ska vara i den här åldern ett tag - tid för eftertanke. Vem har jag blivit, vad ångrar jag och vad har jag lärt mig?
Vad vill jag nu?
*tar en påtår och tomglor lite till*
