antligenfemtio.blo.gg

Jag skojade om det i helgen, sa till Micke att det var länge sen jag var sjuk. Jag har känt mig trött och slut ett tag. Allting har gått i ett, bra länge. Rusat på liksom.
Dagarna har handlat om jobb, hetsa ihop middagsmat, pressa in snabbhandling på ICA strax innan stängning så det finns ägg och mjölk och det viktigaste åtminstone. Man sätter igång diskmaskinen medan man faller ihop i soffan för att vänta in sin själ, innan det är dags att dyka i säng för att orka kliva upp då klockan ringer morgonen efter.

 

Jag hade en redig söndagsångest vilket jag inte brukar ha.

Måndag morgon, jag klev upp med en underlig känsla i kroppen, förkylningssnorig och svidande ögon.

Man ska passa sig för vad man säger, eller önskar sig.....för det kan bli så...

 

Jag härdade ut på jobbet till kvällen, och fick äntligen gå hem... med feberkänsla, matt i kroppen och ont i pannan.

 

Mina sista krafter tog mig uppför trappan och in. Micke var på möte. Jag blev sittande i köket, med en känsla av att ha gått i mål efter ett maraton. Nästan gråtfärdig av lycka att vara hemma.

 

Efter en varm dusch och sen middag vid 20-tiden (läs: hopplock av rester som ingen annan velat ha)  fick jag upp värmen igen.

 

Kroppen är smart, den vet hur den mår och vad den behövser, men det är inte alltid man lyssnar så bra. Nu har jag lärt mig det här med åren, och lyssnar lite bättre.

Den här veckan blir jag hemma från jobbet - Tack kära Förkylning som låter mig vila och ladda upp batterierna igen.